Efter en natt med lite stök och skrik ute i korridoren vid 00.30-tiden, kunde vi gå upp och äta frukost vid 8. Vi hade väl egentligen inte planerat att göra någonting i Toronto, utan valde det för att det var på ett rätt lagom avstånd från Montreal. Men nu när vi ändå var här, så bestämde vi oss för att passa på att besöka Hockey Hall of Fame, som låg på tio minuters gångavstånd från hotellet. Mamma stannade på hotellet, medan pappa och lillasyster kryssade genom värme och finansdistriktet för att till slut hitta dit.

Det var rätt mycket tröjor, bilder och saker i olika montrar. Varje dag under 30 dagar har ett av NHLs lag en 'fan day''. Idag var det Philadelphia Flyers dag, vilket betydde att det var rätt orangefärgat och man fick ett samlarkort med en del av en äkta Flyers-matchtröja, som använts i en NHL-match av målvakten Steve Mason.

Pappa försökte sig på en straffläggning mot Henke Lundqvist, men pappa var nog lite ringrostig tyvärr.

Sedan såg vi ju självklart Stanley Cup-bucklan med alla namn ingraverade, vilket jobb! Den stod i ett rum med ett riktigt fint tak och ett valv, där jag antar att bucklan förvaras nattetid, för nu stod den väldigt öppet.

När vi kom tillbaka till hotellet vid 11.00, så bad vi om bilen. Hotellet hade nämligen bilhissar och därför fick man lämna över bil och nycklar till dom, så fick de ta hand om det, men därför var man tvungen att förvarna 30 min innan man skulle ha den.

Sedan checkade vi ut och begav oss mot Niagarafallen. Det tog nog nån timme att köra och väl där fick vi hitta nånstans att parkera och sedan gå mot fallen.

Man kan gå längs med hela Kanadasidan och titta på fallen, som är på USA-sidan. det yr som en vattendimma och ibland kommer det pustar med en vattendusch. Det var inte jättemycket folk, så det gick bra att ta sig fram till räcket för att kolla och fotografera. Vi köpte lite dricka och åt lite medhavda kakor, eftersom vi tänkte att det är bättre att äta när vi kommit över till USA och klockan blev lite mer middagstid. Ett dåligt beslut skulle det visa sig!

När vi sett färdigt på fallen, var det dags för den trevliga gränskontrollen igen. Över Rainbow Bridge med två filer och hur segt som helst.

Tyvärr hamnade vi i den högra filen som också huserade husbilar och bussar, som skulle till en egen fil, dessvärre var det inte jättegott om plats vid deras kontroll, så kön hamnade ju ut på bron och vår fil, vilket gjorde vår fil ungefär fem gånger långsammare än den andra. Till slut kom vi iaf fram till kuren och fick visa upp våra pass. Han skannade dom och ''frågade'; "So you are from Sweden?" "Yes." sa vi och sen frågade om vi hade några varor att förtulla och då sa vi nej, sen fick vi åka. Yihoo, äntligen inne i USA och slipper dessa förbannade långa köerna vid alla gränskontroller.

Nu var klockan 16 och vi låg efter i tidsschemat. Vi hade ungefär 25 mil kvar och vi var ju tvungna att äta också.

Efter en stund insåg vi att vi var på fel väg, fast ändå rätt, så vi fortsatte. Mil efter mil med typiskt amerikanska hus med verandor på framsidan, inga staket och många bilar. Vi trodde att vi rätt snart skulle hitta nånstans att äta, men inte ett enda stort samhälle så långt ögat nådde. Plötsligt kom en stor korsning med trafikljus och visst stod det 'Restaurant' på ett hus där? Jo, vi svängde tillbaka och tänkte att det är bäst att passa på. Klockan var då 19.30 och vi visste att vi hade minst 1,5h att köra. Maten segade med att komma (vi hade ju rätt brått), men var god och efter välbehövliga toabesök var vi på rull igen, mätta och belåtna. 

Vi kör ju efter Google Maps, men bestämde att avvika från den vägen och istället följa den väg vi åkte på. Den är mindre och går genom små byar och lite större städer, men vi ville inte riskera att hamna fel, då vägarna byter nummer och det ibland kan vara svårt att hinna med. Det hade börjat mörkna och vi var rätt slut vid det här laget. Det gick dock bra och smidigt att ta oss till vårt hotell för natten i Syracuse.

Just nu sover mamma och pappa, medan lillasyster försöker se till att bloggen hänger med, det är så svårt att minnas saker i  efterhand.

Natten började med att lillasyster fick ont i magen, det gav alla en rätt kass sömn och vid 7 gick vi ner till frukosten. Lillasyster kände sig bättre och kunde äta lite iaf. 

Efter frukost var det dags att packa de sista prylarna och för pappa och lillasyster att åka och hämta bilen. Kändes lite vemodigt att det var sista tunnelbanefärden, man har liksom vant sig vid det nu.

Det var en lång, ganska brant backe upp till hotellet där biluthyrningen låg, så det blev rätt varmt att gå. Men ingen kö, så det var bara att hämta ut vår gråa Accent (bilbrist, så vi fick en ur en annan grupp).

 
Den känns rätt liten och sätena var väl rätt hårda, men den duger.

Hitta tillbaka till hotellet och hämta mamma och väskor, sen var vi på väg!

Planen var att ta sig från Montreal till Toronto och ut på motorvägen var det lätt. Det man slogs av var kvaliteten på vägarna och det höga tempot med typ fem meters lucka och alla vill åka i vänsterfilen. Även lastbilarna kör på som bara den, i alla filer. Det var också mycket vägarbeten, som gav långa sega köer. 

Det fanns bra serviceställen med jämna mellanrum med matställen, toaletter och bensinmack. 

Dagsetappen skulle vara ungefär 52 mil, så efter ungefär halva sträckan fick lillasyster ta över körningen. Inte direkt van att köra automat, men det gick bra. När vi närmade oss Toronto började trafiken tätna och filerna öka i mängd.

 
Eftersom det varit lite vägköer, så hade det blivit rusningstrafik. Problemet när man kör i en ny STOR stad är att det är svårt att planera körningen, när det är flera filer och kö i samtliga. Man vill ju inte gärna missa sin utfart. Det gick dock bra och när vi väl kommit av motorvägen lättade trafiken. Det är dock ändå inte lätt att avgöra vilka filer som går var och lillasyster lyckades reta upp åtminstone en taxichaffis när hon körde mot gult för att slippa stå först i en korsning. Ja ja, han överlevde det! 

Hotellet låg i downtown och var lätt att hitta. Bilen fick köras till garaget av personal, medan vi åkte upp till vårt rum. Ett bra hotell med nära till restauranger och sevärdheter. Vi var rätt hungriga vid det här laget och klockan närmade sig 18, så det var bara att lämna väskorna för att hitta nånstans att äta.

Vi hamnade något kvarter bort och hade i hotellpärmen sett ett ställe som verkade lagom, men när vi kom dit var hela stället fullt med blåklädda människor. Blue Jays, Torontos baseball-lag, hade hemmamatch i Rogers Centre, som låg nåt kvarter bort från vårt hotell.

Vi valde en grannrestaurang och fick världens mest trevliga och tillmötesgående servitör. En riktig pärla. Sedan spatserade vi runt längs med gatorna för att kolla byggnader och folk.

Sen gick vi hem och la oss, morgondagen är fulltecknad.

Tidig uppstigning idag, 5.30 Vi fick äta frukost uppe på rummet. På det här hotellet finns en utpräglad kultur att ta med sig frukost och kaffe upp på rummet. Det var lite kyligt eftersom solen knappt hunnit stiga upp, men i solen gick det bra.

Mamma var först ner i insimningsbassängen strax före 7, ingen annan verkade våga hoppa i. Det blev ett insim på egen bana, men efterhand fylldes bassängen med simmare.

Sedan gick vi ner till den andra poolen för att vänta på första start för dagen. Idag var det 50 rygg, så alla tävlande fick gå från call-room, lämna sina överdragskläder och sedan vandra bassängen bort och stå och vänta på heaten innan.

Det går ju rätt fort när man kan starta innan de andra gått upp, så vi behövde bara vänta ungefär tjugo minuter innan det var dags för mammas heat.

Det var samma motstånd som igår, men framförallt amerikanskan trodde vi kunde bli farlig när det nu var en kortare distans. Men trots att de låg rätt lika efter 25 meter drog mamma ifrån och blev till slut en halv sekund snabbare.

GULD IGEN! 

Mamma var såklart jätteglad och nöjd med sin insats, både idag och under resten av VM. Vi fick vänta en bra stund på prisutdelningen, men till slut fick hon sin fjärde guldmedalj:

Och med det avslutar vi VM och våra dagar i Montreal. Nät vi skulle åka hem från simarenan var tunnelbanestationerna och allt runt omkring arenan översållade med hårdrocksfantaster. Det skulle tydligen vara någon festival precis bredvid simarenan. Skönt att vi kunde åka hem.

Imorgon åker vi vidare mot Toronto och ikväll ska vi fira!

Halvtidig morgon, men rätt fullt i matsalen ändå. Vi behövde inte stressa, utan kunde ta det rätt lugnt. Vi var också tvungna att bunkra lite frukost inför imorgon, eftersom vi måste vara på badet tidigt.

Vi kom till badet vid 10-tiden och mamma skulle inte simma förrän 12.30 Lite insim och ombyte av kläder, sedan tittade vi på lite simhopp på blandade höga höjder. En del rätt bra och en del rejäla mag-(rygg)plask. Aj aj aj.

Det var ju några timmar kvar, så då satte vi oss i det stora tältet för att skydda oss lite från solen. Vi lyckades norpa några stolar, så det var rätt behagligt.

Idag var det dags för 100 rygg och det var samma motstånd som på 200m och dessutom ytterligare en för oss okänd förmåga från Sydafrika. Mamma var lagom spänd kan man säga. Idag simmade damerna i huvudpoolen och den hade mamma inte provat tidigare. 

Hyfsat i tid var det dags. Mamma var bra med från början och vid vändningen låg hon strax före amerikanskan, som har riktigt snabba vändningar. Mamma fastnade lite med foten under plattan vid vändningen, men kom igen och gick om. Trots lite linkänning de sista tio metrarna vann hon. GULD NUMMER TRE!

Oj, vad glada vi blev! Eftersom vi missat alla prisutdelningarna hittills pga. dålig info, så tänkte vi inte missa den här. Den skulle starta 16, så vi hann hem och lämna simkläder och äta lite innan det var dags.

Tyvärr dröjer det ju så länge mellan simning och prisutdelning att många inte orkar stanna kvar, så det blir lite rumphugget. I mammas klass kom inte 2:an och de delade dessutom ut medaljer ända till 10:e platsen, men det var bara två av dessa som dök upp.

Mamma fick iaf ställa sig högst upp och ta emot sin guldmedalj.

Det som var lite roligt är att fyran frågade mamma om hon kunde ta kort på henne på pallen, men det gick ju inte när mamma skulle få ett guld samtidigt!

Efter det åkte vi till Old town för att strosa lite i hamnen och hitta nånstans att äta, vilket gick bra.

Sen blev det en tidig kväll, eftersom vi ska upp tidigt för sista grenen och sista dagen i Montreal.

Efter den sena gårdagskvällen blev det en något senare uppstigning, typ 8. Det ledde till en senare frukost och då var det trångt och de bra muffinsarna slut. Tråkigt tyckte vi.

Vi hade bestämt oss för att bestiga Mount Royal, en park och ett stadsberg, som ligger precis i stan. Vi hade väl inte riktigt koll på höjd, men det blev vi snart varse, då det var ett Hyde street (brant backe i San Francisco) light.

Bara att bita ihop, förbi alla fakulteter från McGills universitet, som låg längs med gatan.

Till slut kom vi upp till första platån och då kunde man välja mellan en serpentinväg eller trappor rakt upp (Mount Royal är ungefär 200 m hög). Vi tog trapporna, det gick förvånansvärt bra, men det var varmt.

På toppen fanns en utkiksplats där man kunde se hela Downtown och bort mot floden där simtävlingarna hålls.

Lite disigt och när vi skulle gå hemåt kom det en regnskur som gjorde att vi fick ta skydd under träden. I parken finns också polisstallarna, men tyvärr såg vi inga ridande poliser.

Efter regnet och lite vila begav vi oss mot stället vi ska hyra bilen för att kolla läget. Det verkade lätt, så det går förhoppningsvis bra. Sedan mat och lite inhandling innan det var dags för sängen.

Imorgon är det tävling igen.

Efter den sena gårdagskvällen blev det en något senare uppstigning, typ 8. Det ledde till en senare frukost och då var det trångt och de bra muffinsarna slut. Tråkigt tyckte vi.

Vi hade bestämt oss för att bestiga Mount Royal, en park och ett stadsberg, som ligger precis i stan. Vi hade väl inte riktigt koll på höjd, men det blev vi snart varse, då det var ett Hyde street (brant backe i San Francisco) light.

Bara att bita ihop, förbi alla fakulteter från McGills universitet, som låg längs med gatan.

Till slut kom vi upp till första platån och då kunde man välja mellan en serpentinväg eller trappor rakt upp (Mount Royal är ungefär 200 m hög). Vi tog trapporna, det gick förvånansvärt bra, men det var varmt.

På toppen fanns en utkiksplats där man kunde se hela Downtown och bort mot floden där simtävlingarna hålls.

Lite disigt och när vi skulle gå hemåt kom det en regnskur som gjorde att vi fick ta skydd under träden. I parken finns också polisstallarna, men tyvärr såg vi inga ridande poliser.

Efter regnet och lite vila begav vi oss mot stället vi ska hyra bilen för att kolla läget. Det verkade lätt, så det går förhoppningsvis bra. Sedan mat och lite inhandling innan det var dags för sängen.

Imorgon är det tävling igen.

Ingen jättetidig morgon då vi inte behövde vara på badet förrän 9 för insim. Vi prickade tunnelbanorna precis och nu märktes det att många var tillbaka på jobbet. Ganska fullt stundtals.

Ett kort insim och för en gångs skull ropade de ut att damernas tävlingar i andra bassängen var i rätt tid, så man kunde gå i lagom tid utan att behöva stressa. När vi kom ner till bassängen var det dags för mamma att gå till call room ganska direkt, så pappa och lillasyster åt en medhavd smörgås under tiden. Solen sken och vi ville inte sätta oss på läktaren för tidigt. 

Efter en stund var det dags, 200 medley är ingen paradgren, men det går oftast hyfsat iaf. Mamma har ju en konkurrent som brukar vara strået vassare och hon har visat hyfsad form tidigare under veckan. 

Starten går och mamma ligger lite efter under fjärilen. På ryggen knaprar hon in så att hon nästan är i fatt, men den andra är en stark bröstsimmerska då hon borde dra ifrån, vilket hon gör, men mamma håller i och på det avslutande frisimmet kan mamma gå om då konkurrenten verkar helt stum! Guld igen! Yihoooooo!

Mamma är förvånad men jätteglad. Hon trodde verkligen inte på guld idag.

Tyvärr är ju organisationen inte speciellt bra, så prisutdelningarna är ett skämt. Man vet aldrig vilken tid och det är knappt så det märks om man inte råkar passera just då. Många dyker heller inte upp eftersom en del utdelningar sker dagen efter och man får aldrig veta vilken tid den ska ske. I normala fall sker prisutdelningarna 1-1,5h efter sista heat i grenen. Vi valde att åka hem, då det var rätt varmt.

Mamma och pappa har ju myror i brallorna och gick på en promenad på em, medan lillasyster vilade fötterna hemma på rummet. 

På kvällen skulle vi ut och äta med våra danska vänner, ett par som vi brukar träffa på tävlingsdagarna och äta med ibland på våra resor. Det blev en brasiliansk restaurang vid Old town. Det var lite speciellt eftersom det kom in kött och skars upp vid tallriken. Det var lamm, kyckling, fläsk och nöt i olika varianter. Man äter vad man vill och hur mycket man vill. Pappa och lillasyster smakade kycklinghjärta, medan mamma passade på den rätten. Efter det blev det en öl på ett uteställe. Ganska varmt och skönt, och det lilla torget var väldigt mysigt.

Sedan åkte vi tunnelbana hem och gick och la oss runt 24.

Upp vid 8, en tävlingsfri dag. Frukosten intogs i lugn och ro och sedan gick pappa och lillasyster till köpcentret vid metron för att kolla om det fanns någon adapter till elkontakterna, då vår börjat glappa lite. Vi hittade snabbt ett par små och billiga, vilka inhandlades.

Vid 10-tiden begav vi oss mot den olympiska parken. Den ligger på vår gröna linje, så det gick snabbt och lätt.

Vi tänkte att vi skulle gå en tur i stadion, men på grund av FIFA U-20 Women's World Cup, som pågår just nu,så fick man inte göra det. Vi fick nöja oss med att åka upp i världens högsta lutande torn, som bär upp taket på stadion.

Tyvärr var det rätt disigt, vilket gjorde att vi inte ens kunde se den stora sfäriska byggnaden vid simstadion. Synd! Men annars var det en fin utsikt.

Efter det åkte lillasyster hem för att vila fötterna, medan mamma och pappa åkte till tävlingsarenan för att hämta ut medaljen mamma inte fick igår. Samtidigt passade dom på att titta på lite lopp med kända ansikten.

På väg hem passade de på att svänga förbi bageriet för att köpa lite fikabröd. Mumsigt!

Sedan blev det lite vila och kortspel (lillasyster vann två av tre omgångar). När det var dags att bege sig ut för lite matinhandlande, så hade himlen öppnat sig. Det var bara att vända och vänta en stund. Det gick fort över och sedan åt vi inköpta sallader hemma innan det var dags att sova.